My Prince Detectiv ❤

"AHHHHH!"

En vecka senare.

Tiden stod alldeles stilla. Jag ville inte detta, det var hemskt. En tår föll ner för min kind när jag tänkte tillbaks en vecka. Mamma, jag (Malin) och Elvira hade suttit inne i vardagsrummet och kollat på film och strömmen hade plötsligt gått. När ljuset kom tillbaks igen, fann vi mamma på golvet, omtumlad av blod. Hon var död. Jag och Elvira hade skrikit högre än vi någonsin hade gjort.
"Malin! Vi är framme!" Jag rycktes till av rösten och såg att vi var framme. Nästan alla passagerare hade gått av flyget. Jag och min storasyster var de enda kvar.
"Tänkte du på mamma?" sa hon och började nästan att gråta själv. Jag nickade och jag brast ut i gråt. Hon kramade om mig länge.
"Ni får nog gå ut nu. Vi ska förbereda till nästa flygning," sa en flygvärdinna med en ljus och fin röst. Precis som mammas. Även om vi gärna skulle suttit kvar, lydde vi henne och gick ut ur flygplanet.
Min syster heter Angelica och hon är typ som min bästa vän! Tur för henne att hon inte var där när mamma hade dött, annars skulle hon inte känna den skulden som jag kände varje dag.
"Malin? Det var inte ditt fel! Du kunde inte göra något åt det," sa hon när vi hade kommit ut ur flygplanet i långsam fart. "Men varför känner jag mig då skyldig?" sa jag och kollade ner i marken. "Jag vet inte.. Men du måste snart inse att det som hände, det hände och det var varken Elviras eller ditt fel!" sa hon tröttsamt.
Jag nickade och vi fortsatte in på flygplatsen. Denna veckan hade vi nu bott hos vår moster som var världens bästa moster! Hon fanns verkligen alltid där för oss vad som än hände. Tills igår, när hon fick hem ett brev där det stod att vi var tvugna att bo hos vår pappa, som vi aldrig i hela våra liv hade träffat. Vi visste inte vad han hette, hur han såg ut, hur gammal han var, nej, inget. Nu skulle det bli en stor omvändning när jag först har bott i Sverige i 16 år och sen helt plötsligt ska flytta till andra världsänden - USA.
.
Angelicas perspektiv
Jag älskade min syster, men ibland kunde hon se ner på sig själv alldeles för mycket. Självklart kände jag också skuld att jag inte var hos mamma och hindrade händelsen, men jag insåg snabbt att jag inte kunde hjälpa det.
Vi ville verkligen inte till pappa. Jag hade träffat han lite när jag var ca 1 år och precis när Malin hade blivit född, hade han stuckigt. Han hade bara lämnat en lapp.. 
Det enda jag visste om vår pappa, var att han bodde i USA - Miami. Det roligaste med detta var nog att vi skulle till Miami, det andra var bara piss.
Där borta kanske? Jag pekade mot en skylt som en långhårig man höll i där det stod Johansson.
"Nej. Det skulle nog stå Johansson's," sa Malin och vickade på huvudet efter hon hade kollat på han lite. "Dessutom var han alldeles för ful. Mamma kan inte ha varit förälskad i en sån fuling." Hon hade rätt. Jag kommer bara ihåg en liten del av pappa. Han var brunett och lång. Vilket var rena motsattsen emot han jag pekade på.
"Han är det!" sa Malin och pekade på en man som höll en skylt där det stod Angelica & Malin Johansson på. Mitt hjärta började att bulta fortare och fortare. När han såg oss började han att gå mot oss i full fart. Vår moster sa att han visste hur ni såg ut, för att hon hade skickat en bild till honom på oss. Hon hade tyckt att det skulle bli lättare för honom att hitta oss.
"Äntligen!" sa han när han var hos oss och kramade om oss hårt. "Mina två flickor."
Utanpå var jag glad. Inombords skrek jag.
.
Malins perspektiv
Vi satt i pappas bil. Vi hade inte kommit så långt på de 4 milen vi skulle åka, men han hade ändå hunnit berätta lite om sig själv. Han hette Viktor och var 37 år. Rätt ung om du frågar mig. Han bodde då i Miami där det nästan alltid var fint väder. Tillfälligt hade han ingen tjej i sitt liv förutom oss två nu. Han tränade även regelbundet på gym varannan dag. Sen sa han att han jobbade som läkare på Miami Hospital. Det största sjukhuset i Miami.
Han såg rätt bra ut tyckte jag ändå, men jag sa inget. Varken till Angelica eller honom själv. Jag ville inte ens verka glad över att vara här. Inom mig var jag rätt arg på honom för att inte hade sagt någonting om mamma, utan bara verkar överlycklig. Det var någonting han döljde. Det visste jag.
"Så? Vill ni berätta lite om er?" sa han när han hade berättat klart. Han kollade bak på mig med ett leende. Jag vickade på huvudet och kollade ner i mobilen igen. Jag kände hur Angelica blängde argt på mig. Hon kände sig nog tvungen att berätta lite, men jag skulle aldrig någonsin vilja prata med pappa. Någonsin.
Äntligen var vi framme. Jag blev rätt chockad över hur huset såg ut och vart det låg. Nästan enda nere vid stranden och stort var huset också. Undra hur mycket detta huset kostade, tänkte jag inom mig.

Första delen! Tycks? :D

Kommentarer
Postat av: julia

bra!

2011-11-09 @ 17:55:30
URL: http://mydirectioninfection.blogg.se/
Postat av: Anonym

Sv: Jag har inte fått nått mejl :/ skickade du till Bieberever@live.se :) ?<3


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0