. -

My Prince Detectiv ❤ del 3

Under hela första lektionen satt jag nästan och sov. Jag brydde mig inte alls om att lära mig om människans uppbyggnad.. Sen så snackade de faktiskt engelska, så jag orkade bara inte lyssna. "Vad tror du Malin?" Varför ska man lära sig såna onödiga saker som man inte ens vill veta om? "Malin!" Jag ryckte till av att läraren skrek mitt namn över hela klassrummet. "Öh.. Va?" sa jag förvirrat och kollade snabbt upp mot läraren. Hon såg rätt arg ut. Hennes svarta "häx hår" som jag kallade det och hennes mörka mörka ögonbryn gjorde att jag var lite rädd för henne. "Se till att vara med på lektionen, annars får jag inget annat än att skicka dig till rektorn!" sa hon mycket argt och stirrade på mig med fullöppna ögon. Jag nickade och log lite osäkert.

"Malin Johansson! Till rektorn, nu!" Jag plockade undan mina böcker medans alla i klassrummet stirrade på mig. Det enda som hördes var jag och ingen annan. Allas blickar följde mig ändå ut genom dörren. När jag sedan hade stängt dörren om mig, hörde jag hur alla började att prata igen. Just nu kunde jag bara tänka på en sak - var tusan fanns rektorns kontor? Jag ville inte råka i ännu mer knipa.. Och jag som tänkte på att göra ett bra första intryck. Jag såg ju hur det gick. I filmer brukade alltid rektorernas kontor finnas på ovanvåningen, så jag bestämde mig för att gå dit och kolla först. Skolan var helt tyst. Det kändes helt öde när man gick där själv och bara hörde sina egna fotsteg och andetag. Väl uppe på trappan så tvärstannade jag. "Justin?" sa jag förvånat med ett leende. "Är inte du på lektion?" Han ryckte på axlarna och kom närmare mig. "Jag blev skickad till rektorn för att jag var okoncentrerad, men vet du vad problemet är?" sa han och rynkade ögonbrynen. "Jag har ingen aning om vart rektorns kontor är någonstans! Helatiden går jag vilse!" Jag började att asflabba, men jag insåg snabbt att jag nog fick vara tyst.

"Vilket sammanträffande," sa jag och log. "Jag blev också skickad till rektorn men vet inte heller vart han är."

"Ska vi ha följde dit?" sa han och log ett snett leende. Jag nickade ivrigt och gick tätt intill honom. "Vilket bra första intryck vi har gjort här va?" sa han och skrattade till. "Kunde inte bli bättre!" sa jag och skrattade med honom.

"Så.. Vad för er två ungdomar hit?" sa rektorn med ett fullständigt stenansikte. "Ms Johansson och Mr Bevelin?" "Jag.. Öhm.." började jag men avslutade snabbt när jag inte fick fram något.

"Vi var för okoncentrerade.." sa Justin långsamt och kollade ner på golvet. "Det ska inte upprepas." Rektorn började att skratta och klappade oss på vars en axel. Både jag och Justin kollade konstigt på varandra, som att "brydde han sig inte?"

"Och nu vet jag vad ni tänker - 'bryr han sig inte' och jo, det är klart att jag gör!" sa han och vi förstod bara mindre vad han egentligen menade. "Jag förstår. Det har precis varit sommar, ni har inte riktigt vaknat till än. Det är väldigt vanligt, så jag släpper er denna gången, men som Justin sa. Låt det inte upprepas!"

Vi nickade och log samtidigt mot honom. "Iväg med er nu!" sa han och schasade iväg oss. Vi skulle just gå iväg när Justin stannade upp. "Rektor Wilson?" började han osäkert. "Hur visste du att jag heter Justin? Jag har uppgett att jag heter Drew.." Först kollade R.Wilson på honom ett tag tills han sen svarade. "Du är lätt att känna igen. Jag har länge vetat att du skulle börja här. Men du kan vara lugn - my lips are sealed," sa han och lådsades som om han låste sina läppar och slängde iväg nyckeln. Justin log ett brett leende och gick sedan ut tillsammans med mig.

"Så, kan man få skjuts hem Ms Johansson?" sa han och boxade mig på armen. Han skrattade ett irriterande skratt just då. "Säg inte Ms Johansson! Jag får rysningar!" sa jag och knuffade till honom. Vi båda skrattade och lämnade skolan tillsammans.

2011-11-13 @ 21:23:28 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

My Prince Detectiv ❤ del 2

Jag saknade Elvira. Den enda som betydde mest för mig just nu hade jag åkt ifrån. Lämnat hemma i Sverige medans man själv ska gå på high school. "Lovet har varit långt, men det är dags att börja plugga nu igen," sa Viktor, som jag kallade honom istället för pappa. Han kom närmare mig för att försöka att ge mig en kram, men jag backade undan. "Du vet Malin, du kan faktiskt inte vara arg på mig föralltid," sa han och la armarna i kors. "Testa mig!" skrek jag kaxigt och gick med snabba steg ut genom dörren. Jag stannade vid en gunga och satte mig där. Stranden och havet var precis framför mig. Jag kände mig längre hemifrån än någonsin. Medans jag satt där gungade jag lite fram och tillbaka samtidigt som jag kollade ner i marken.

Jag kände mig väldigt intittad och hörde någon harkla bakom mig. "Vem det än är, gå!" sa jag med gråt i halsen. "Malin. Ge honom en chans. Jag vet att han inte förtjänar det, men jag tycker ändå att vi ska göra det," sa Angelica och satte sig på huk framför mig. Jag vickade bara på huvudet. "Varför ska jag ge honom en chans? Han bara lämnade oss i sticket!" sa jag tyst och osäkert. Angelica tog min hand och vi gick tillsammans in.

"Klä på dig nu, så går vi sen," sa hon och schasade upp mig för trapporna.

Jag ville inte till skolan. Och jag ville defiitivt inte gå på high school! Jag kände mig ändå tvingad att gå, så jag tog på mig ett par rosa shorts, ett linne och en svart kavaj. Badrummet låg precis bredvid mitt rum, vilket Viktor hade sagt var mitt egna badrum. Det enda jag gillade med att bo här var faktiskt mitt rum. Det var jättestort! Där kunde jag ha all min musik. Jag bara älskar musik, det är det bästa jag vet!

Jag tog på mig lite mascara, tog min väska och gick ner igen. "Ja, kom så åker vi då!" sa Viktor och tog bilnycklarna. "Jag cyklar till skolan," sa jag och gick mot dörren sakta samtidigt som jag höll på med min mobil. "Du vet inte vart det ligger," sa Viktor och stoppade mig. "Åk med nu!" Änn en gång vickade jag på huvudet. "Jag vet vart det ligger. Jag lovar!" sa jag och blinkade med ena ögat och gick sen ut. Det var ingen lögn. Jag visste faktiskt vart skolan låg.

Det var längre än jag trodde. Jag hade redan cyklat i en kvart och det var nästan hälften kvar. Tur att jag var i god tid, annars skulle jag komma försent, vilket skulle göra att jag fick dåligt inflytande redan första dagen.

Jag skulle just cykla över ett övergångsställe när en kille springer förbi. Han verkar bekant.

"Kan jag få hoppa på din cykel?" sa han snabbt och anfåddt. Sen såg jag att det kom skrikande tjejer som skrek efter honom. "Hoppa på!" sa jag och gjorde ett tecken med mina händer. Han gjorde som jag sa och jag cyklade iväg fort. När vi hade kommit iväg en bit ifrån de skrikande tjejerna saktade jag farten lite. Jag tänkte efter. Jag hade bara sett hans ansikte så fort men han liknade någon. "Är du Justin Bieber?" sa jag misstänksamt. Jag fick inget svar, utan han sett bara elt tyst och andades tugnt fortfarande.

Vi var framme vid skolan efter 10 minuter och jag parkerade cykeln vid ett cykelställ medans han fortfarande satt kvar.

"Ja," sa han fort. "Jag är Justin Bieber, men snälla skrik inte mitt namn!" Jag rynkade ögonbrynen och började sedan att gapskratta. "Varför skulle jag skrika ditt namn?" sa jag och fortsatte att skratta. "Ja, ehm, för att du vet.. Jag är Justin Bieber?" fortsatte han förvånat. "Jag är inget galet fan om du tror det!" sa jag och ryckte på axlarna. "Är det första dagen för dig också?" fortsatte jag. Han nickade osäkert samtidigt som han log. "Och jag vill inte att någon ska få reda på att jag är Justin Bieber. Jag vill testa att leva normalt just nu, bara för att se åt vilket håll det går," sa han och kollade ner i marken. "Ja jag säger inget i alla fall!" sa jag glatt.

"Tack så mycket...?" sa han och spärrade upp ögonen emot mig. "Malin," sa jag och log. "Malin. Kom så går vi in," sa han och drog luvan på sig.

"Är du beredd?" sa jag och kollade på han medans jag log.

Han vickade på huvudet mycket osäkert.

2011-11-12 @ 15:14:01 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

My Prince Detectiv ❤

"AHHHHH!"

En vecka senare.

Tiden stod alldeles stilla. Jag ville inte detta, det var hemskt. En tår föll ner för min kind när jag tänkte tillbaks en vecka. Mamma, jag (Malin) och Elvira hade suttit inne i vardagsrummet och kollat på film och strömmen hade plötsligt gått. När ljuset kom tillbaks igen, fann vi mamma på golvet, omtumlad av blod. Hon var död. Jag och Elvira hade skrikit högre än vi någonsin hade gjort.

"Malin! Vi är framme!" Jag rycktes till av rösten och såg att vi var framme. Nästan alla passagerare hade gått av flyget. Jag och min storasyster var de enda kvar.

"Tänkte du på mamma?" sa hon och började nästan att gråta själv. Jag nickade och jag brast ut i gråt. Hon kramade om mig länge.

"Ni får nog gå ut nu. Vi ska förbereda till nästa flygning," sa en flygvärdinna med en ljus och fin röst. Precis som mammas. Även om vi gärna skulle suttit kvar, lydde vi henne och gick ut ur flygplanet.

Min syster heter Angelica och hon är typ som min bästa vän! Tur för henne att hon inte var där när mamma hade dött, annars skulle hon inte känna den skulden som jag kände varje dag.

"Malin? Det var inte ditt fel! Du kunde inte göra något åt det," sa hon när vi hade kommit ut ur flygplanet i långsam fart. "Men varför känner jag mig då skyldig?" sa jag och kollade ner i marken. "Jag vet inte.. Men du måste snart inse att det som hände, det hände och det var varken Elviras eller ditt fel!" sa hon tröttsamt.

Jag nickade och vi fortsatte in på flygplatsen. Denna veckan hade vi nu bott hos vår moster som var världens bästa moster! Hon fanns verkligen alltid där för oss vad som än hände. Tills igår, när hon fick hem ett brev där det stod att vi var tvugna att bo hos vår pappa, som vi aldrig i hela våra liv hade träffat. Vi visste inte vad han hette, hur han såg ut, hur gammal han var, nej, inget. Nu skulle det bli en stor omvändning när jag först har bott i Sverige i 16 år och sen helt plötsligt ska flytta till andra världsänden - USA.

Angelicas perspektiv

Jag älskade min syster, men ibland kunde hon se ner på sig själv alldeles för mycket. Självklart kände jag också skuld att jag inte var hos mamma och hindrade händelsen, men jag insåg snabbt att jag inte kunde hjälpa det.

Vi ville verkligen inte till pappa. Jag hade träffat han lite när jag var ca 1 år och precis när Malin hade blivit född, hade han stuckigt. Han hade bara lämnat en lapp..
Det enda jag visste om vår pappa, var att han bodde i USA - Miami. Det roligaste med detta var nog att vi skulle till Miami, det andra var bara piss.

Där borta kanske? Jag pekade mot en skylt som en långhårig man höll i där det stod Johansson.

"Nej. Det skulle nog stå Johansson's," sa Malin och vickade på huvudet efter hon hade kollat på han lite. "Dessutom var han alldeles för ful. Mamma kan inte ha varit förälskad i en sån fuling." Hon hade rätt. Jag kommer bara ihåg en liten del av pappa. Han var brunett och lång. Vilket var rena motsattsen emot han jag pekade på.

"Han är det!" sa Malin och pekade på en man som höll en skylt där det stod Angelica & Malin Johansson på. Mitt hjärta började att bulta fortare och fortare. När han såg oss började han att gå mot oss i full fart. Vår moster sa att han visste hur ni såg ut, för att hon hade skickat en bild till honom på oss. Hon hade tyckt att det skulle bli lättare för honom att hitta oss.

"Äntligen!" sa han när han var hos oss och kramade om oss hårt. "Mina två flickor."

Utanpå var jag glad. Inombords skrek jag.

Malins perspektiv

Vi satt i pappas bil. Vi hade inte kommit så långt på de 4 milen vi skulle åka, men han hade ändå hunnit berätta lite om sig själv. Han hette Viktor och var 37 år. Rätt ung om du frågar mig. Han bodde då i Miami där det nästan alltid var fint väder. Tillfälligt hade han ingen tjej i sitt liv förutom oss två nu. Han tränade även regelbundet på gym varannan dag. Sen sa han att han jobbade som läkare på Miami Hospital. Det största sjukhuset i Miami.

Han såg rätt bra ut tyckte jag ändå, men jag sa inget. Varken till Angelica eller honom själv. Jag ville inte ens verka glad över att vara här. Inom mig var jag rätt arg på honom för att inte hade sagt någonting om mamma, utan bara verkar överlycklig. Det var någonting han döljde. Det visste jag.

"Så? Vill ni berätta lite om er?" sa han när han hade berättat klart. Han kollade bak på mig med ett leende. Jag vickade på huvudet och kollade ner i mobilen igen. Jag kände hur Angelica blängde argt på mig. Hon kände sig nog tvungen att berätta lite, men jag skulle aldrig någonsin vilja prata med pappa. Någonsin.

Äntligen var vi framme. Jag blev rätt chockad över hur huset såg ut och vart det låg. Nästan enda nere vid stranden och stort var huset också. Undra hur mycket detta huset kostade, tänkte jag inom mig.

Första delen! Tycks? :D

2011-11-09 @ 17:18:27 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Startat blogg.

Hej allihopa!
Jag heter Esmeralda och är 14 år. Kommer ifrån staden Malmö och mitt absolut största intresse är Justin Bieber! Så därför har jag startat en novellblogg om honom som jag hoppas att ni kommer att tycka om.
Änn så länge har jag ingen större design eller någon header, men jag jobbar på det och försöker att hitta någon som kan göra en riktigt bra till mig! :D

Njut av läsningen och hoppas att ni stannar kvar i bloggen när ni väl har kommit hit!

2011-11-09 @ 15:46:30 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()